Hoppsan... vad tiden rusade iväg...

Inte är det första gången. Och verkligen inte sista. Tiden. Rusar. Iväg. Och så har jag inte skrivit ett endaste litet inlägg på världens mest lästa blogg på ett halvår. Nu kan jag i alla fall skylla på något: Jag skriver aningens fler inlägg på min jobb-blogg, Monicas Mattefest. Det beror förstås bara på att jag direkt ser en viss "nytta" med den bloggen. Inte för att mina elever och studenter besöker den speciellt ofta, fastän jag nog skulle önska att så vore fallet, men för att jag själv ska komma ihåg vad jag har gjort och vad jag har för grejer på gång i jobben. Som en jobb-dagbok. I skolvärlden låter man gärna elever, oftast yngre, skriva loggbok över vad man har lärt sig och hur det har upplevts. Så gör jag med den bloggen.

Nåväl. Här är en kort livsresumé för den nyfikne:

- Jag har två jobb. Ett som vanlig gymnasielärare och ett som lärare i matematikdidaktik på SU. Väldigt roligt men också väldigt, tja, jobbigt. Det är märkligt att hjärnan liksom stretar emot när det gäller att lära sig nya saker snabbt. Åtminstone till en början. Sedan sätter det fart i de (djupa och många) vindlingarna där uppe. Kroppen skriker också över den ökande mängden jobb, främst det stillasittande datorjobbet som det innebär att planera presentationer och läsa rapporter. Rygg och nacke har gnällt lite till och från, men nu har vi en överenskommelse - kroppen, knoppen och jag - om att varva stillaarbete med rörligt på ett medvetet sätt.

- Min gospelkör - Gospelago - har sjungit på sista versen. Utan körledare blir det inget mera tjohejsan om jag inte kan hitta någon annan kör eller något annat sammanhang att få sjunga i till hösten. I vår har jag räddats av ett gospelprojekt inför Palmsöndagen med inlånade körledaren Mia Sandell och ett par mysiga sjungningar ihop med skönsjungande musikvänner (Skärtorsdagsmässa förra veckan och Våffelcafé på söndag).

- Ungarna fortsätter att växa - hör och häpna! - och är både kloka och roliga. Stundtals är de skvatt galna och väldigt trista (t.ex. när man ber om hjälp med att vika tvätt eller städa, då är det inte så festligt minsann...).

- Maken är som vanligt. Helt enkelt... underbar!

- Sist och minst: Mössen... de är numera tre till antalet. En svart jättefet, en mörkbrun mittemellan och en vit lite slankare typ. Väldigt lustigt att de är så olika matfriska. De påminner om... människor! Pip!