Invecklat utvecklingssamtal

Imorgon har jag utvecklingssamtal. Alltså inte i rollen som lärare utan "mitt eget" utvecklingssamtal med min chef, rektorn. Efter snart två år på min arbetsplats är det dax. Jag såg framför mig att jag skulle dansa in på kontoret, sätta mig på en stol och lyssna till rektorns syn på mitt arbete och hur han därefter vill utveckla mig. Det hela skulle väl ta en kvart, max en halvtimme. Men så fick vi en slags manual att utgå ifrån. Det var flera veckor sedan, jag har bara låtit den ligga och mogna till nu...

Och nu har jag ägnat en god stund (en och en halv timme!) åt att faktiskt gå igenom manualen och punkt för punkt besvara frågorna som fanns. Det hela blev fem sidor, datorskrivet, varav manualen i sig stod för 1,5 sidor luftig text med punktlistor. Jag har babblat på i 3,5 sidor! Och undvikit radbrytningar för att snåla..! Vad i friden är det jag har gjort??? Jag har förberett en tvåtimmars monolog som rektor-stackarn ska måsta genomlida! Om han inte somnar så är han en riktig tuffing. Suck! Tänk att det ska vara så svårt att bara vara kortfattad! (Och det har jag glömt att skriva in på frågan om vilka som är mina svaga sidor. Det blir ännu ett stycke på ett par rader som jag måste föra in. "Svårt att uttrycka mig kortfattat i skrift." Men det ser så litet, tanigt och ensamt ut så jag fyller på med exempel och förklaringar som alltid...)

Eftersom jag anser mig vara någorlunda smart känns det som om variant ett - glida in, sitta ned och lyssna i typ en kvart - kommer att gynna mig och min blivande löneutveckling bättre än variant tvåtimmarsmonolog. Eller...?

Hundvakt och bokläsning

Vi är hundvakt åt grannarnas fina blandrastik på sportlovet. Det är både roligt och jobbigt. Efter att själva ha haft hund i 11 år minns vi förstås hur arbetsamt det faktiskt är att ansvara för ett fyrbent energiknippes tillvaro. Visst, det blir en hel del promenader, vilket är nog så bra för hälsan, men ändå känner man sig otillräcklig i hundens värld. När maken och jag skaffade vår hund - som alltså inte finns med oss längre - var vi unga, pigga studenter. Vi hade alltså en massa tid över i våra liv. Denna tid fick vår käre Dragos, en underbar blandras som såg ut som en mycket förvuxen cocker spaniel. Eller kanske hellre en 40 kilos gosebjörn. Nu, med tre barn, jobb och radhus, så är liksom tid inte något som vi har för mycket av... Nåja, lilla Saga (som säkert bara väger 20-25 kg) verkar nöjd. Vi är ju hemma i veckan, så hon är aldrig ensam, fastän hon skulle orka aktiveras både fysiskt och psykiskt mycket mera än vad vi hinner med. Men det är mysigt med hund, det kan inte hjälpas!

I övrigt gör vi inte mycket på sportlovet. Det är hela vitsen med lov, tycker jag. Ungarna kan gott ha långtråkigt, de har inte velat hitta på något ännu, varken med mig eller med kompisar. De vill faktiskt också mest vara hemma och slappa, de behöver också avkoppling. Att tro att de måste aktiveras varje ledig stund är fånigt. De stora döttrarna läser böcker - just nu fängslas de av Twilight-serien. Storasyster har redan läst böckerna ett varv och småläser lite ur dem ännu en vända för att kunna prata med syrran om vad som händer. Och med mig. Jag läser också. Såklart. Innan vi kunde se filmen behövde jag också ha läst första boken. Pappa är inte intresserad... Men visst är böckerna underbart romantiska och spännande. Jag håller på med den tredje, lillsyrran läser den andra och storasyster längtar till dess att film nummer två kommer på DVD...

Jag läser rätt mycket generellt. Eller mycket och mycket. Ett par böcker i månaden. Gärna svenska författare som Åsa Larsson, Stieg Larsson, Roslund och Hellström och Karin Alvtegen. Men även annat slinker såklart ner, lite Jo Nesbö (norskt "ö" på slutet), Alexander Mc Call Smith, John Grisham och Arto Paasilinna till exempel. Serien om Djingis Khan är väldigt bra, tror att författaren heter Conn Iggulden (kan vara felstavat, ids inte kontrollera stavningen). Dessutom måste jag läsa vissa barn- och ungdomsböcker som jag köper hem till mina döttrar. Guldkompassen-serien läser jag högt för barnen om kvällarna. Det har inte blivit så mycket nu som förr eftersom döttrarna föredrar att läsa själva numera. Jag har också slurpat i mig de roliga böckerna om Artemis Fowl som riktar sig till ungdomar. Har läst den första högt, men sedan fått njuta av de andra för mig själv när tjejerna inte tyckte att de var så intressanta. (För lite kärlek gissar jag!) Med viss förskräckelse läste jag Mårten Sandéns "Den femte systern" efter min då 10-åriga dotter hade läst den. Hu, vilken hemsk bok. Alldeles för läskig och för kortfattat skriven. Jag fick inget sammanhang alls och lade ifrån mig den med obehaglig känsla i magen. Dottern gillade den och vi har förstås köpt nummer två i samma serie som nyligen kommit ut, "Det viskande barnet". Jag måste förstås läsa den också, för säkerhets skull, men nu 11-åriga dottern sade att den inte alls var läskig. Tur för mamman!

Näe, det är dax för lite umgänge med maken över en kopp te och en av dagens surdegs-tekakor. De blev riktigt goda (har förstås smakat). Fuskade med ca 10 g jäst när jag insåg att jag ville göra en riktigt stor deg. Jag tog Martin Johansson-mängd av surdeg igårkväll (100 g surdegsgrund + 180 g rågmjöl + 300 g vatten) och gjorde degen imorse av surdegen samt ca 5 dl vatten, ca 1 l rågsikt, lite kruskakli, lite skållat fyrkornskross (blev alltså lite mera vatten!), lite sirap, lite anis och fänkål, lite salt och "resten" vetemjöl (tog Manitoba Cream). Degen jäste snabbt över degbunkens kant, så det blev en hel del tekakor! Kanske lyckas jag lägga ut några bilder - som jag förstås så duktigt tog - någon gång...? Stora dottern bakade förresten en underbar morotskaka som vi njöt till en kopp te tidigare idag. Hon blir nog sur om jag snor ännu en bit ikväll...