torsdag 22 oktober 2009

Mattefest på riktigt


Mina elever i matematik och jag har myntat uttrycket "mattefest". Det kommer ursprungligen av min önskan att göra matematiklektionerna så positiva som möjligt och jag brukar därför säga att matematik är riktigt festligt. Det är med andra ord mattefest varje gång vi har lektion. I går råkade jag dessvärre inför naturvetarklassen haspla ur mig att jag tyckte att dagens avsnitt var det tråkigaste i matematiken... Inte så smart eller pedagogiskt! Att sprida negativ stämning i ett ämne som elever kan uppfatta som svårt är inte att rekommendera. Jag försökte såklart släta över det hela genom att i slutet av lektionen hävda att det faktiskt varit riktigt roligt "...eller hur?" och att jag ångrade mitt tidigare yttrande. Trovärdigt? Nja.

Medan middagens potatisgratäng gräddades slängde jag ihop ett par sådana där marmorerade sockerkakor som är så goda och proppade in i ugnen. Dessa fick kallna i förrådet och idag bjöd jag mina gulliga elever på riktig mattefest. Skolan bjöd på kaffe, te och saft och så fikade vi tillsammans innan vi körde igång med nästa genomgång. Det var trevligt. Lite orättvis känner jag mig dock gentemot mina andra klasser (en grupp i samhällskunskap och en i Matematik B-kurs), men det var just för dessa elever som jag spred dåliga vibbar och därmed behövde jag neutralisera detta med goda sockerkakor... Det är också enklare att bjuda 16 elever än 30... framför allt är det lättare att baka till färre. Hoppas att alla förstår.

fredag 16 oktober 2009

Gamla vänner

Det är ju väldigt roligt att prata med gamla vänner, sådana från "förr" som man inte umgåtts med på mycket länge men som man ändå minns och tycker om. En sådan gammal väninna hittade mig för en tid sedan och nu inser jag att det inte alltid är så lätt att hitta folk. Jag är en sådan "svår" person. Dels har jag flyttat långt (från Skellefteå i Västerbotten till Stockholmstrakten) och dels har jag bytt efternamn när jag gifte mig för 15 år sedan. Från ett superovanligt (bara min släkt heter så) till ett väldigt vanligt. Kort och gott: Från Monica Idergard till Monica Andersson. Nu var det sagt. Jag har egentligen aldrig brytt mig speciellt mycket om namn, alla måste ju heta något, men jag inser ju att det måste vara närapå omöjligt att hitta igen folk som har bytt efternamn. Nåja, min gamla väninna hittade mig via släkten, så det kan ju förstås fungera.

Många väljer att "gå med i" Facebook för att kunna hålla reda på folk bättre. Jag har valt att inte vara med där av den anledningen att jag inte vill vara den enda i världen som inte har några "vänner" där... snyft..! Visserligen har både min man och min bror sagt att de naturligtvis skulle "adda" mig direkt, men man kan ju aldrig veta. Skulle se just snyggt ut om man kom med i Guinness rekordbok som "kvinnan med minst antal Facebook-vänner i världen"... Jag avvaktar ännu så länge, faktiskt, men jag är glad att andra är bättre på att hålla koll och hålla kontakten. Fortsätt så!